Vecka 10

gick visst in i vecka tio idag. Blev lite överraskad….hade liksom inte tänkt på att det hade hunnit så långt. Imorgon, på min 42:a födelsedag, ska jag på mitt första besök hos barnmorskan. Har bett om samma BM som jag haft under mina tidigare graviditeter, det känns rätt och tryggt. Hoppas på att få lite klarhet i hur det ligger till med barnet, lever det? Är blödningarna över? osv osv.

Men eftersom det är min födelsedag så ska jag unna mig ett besök hos frisören 😀 innan jag knatar upp till sjukhuset. junior är äntligen frist efter två veckors magsjuka och kan gå på dagis några timmar medan jag är hos BM.

hur ska jag fira födelsedagen då? Förmodligen unna mig lite glass på kvällen eller köpa en ny tröja 😀 Jag önskar mig inget särskilt utan bara lugn och ro och mys med familjen. Maken fyller år dagen efter mig så vi tänkte köpa oss lite filmer vi vill ha som en liten present till oss själva och som ett tillskott i vår filmsamling. vi har för närvarande tio DVDhyllor plus en flyttkartong med filmer 😀 I köket står två kassar med filmer från svärföräldrarna när de rensade sin filmhylla.

 

Kram till dig som läser

Annonser

Funderingar

Jag kan inte riktigt slappna av…. Har fortfarande bruna flytningar och jag sitter och oroar mig för att det kanske var ett MA för snart två veckor sedan.

brunt betyder ju gammalt blod och det är väl bra…inga nya blödningar. Och jag HAR haft blödningar under typ alla mina graviditeter, så….

Men oron finns fortfarande där.

På onsdag, den 17, min födelsedag så ska jag på första besök hos barnmorskan och jag antar att jag kanske kan få lite klarhet i vad som pågår. Doktorn sjukskrev mig tom den 24/4 med reservationer om att det var oklart när jag kommer att kunna arbeta igen.

Men vi får se på onsdag helt enkelt.

 

Kram till dig som läser

Tisdag

Jag var nästan tvungen att skriva ner dagens namn för att komma ihåg eller hålla reda på att det är tisdag. Vi har varit veckovilla sedan i måndags förra veckan och det blir inte bättre. Läget här är en tummelplats av känslor, hopp och förtvivlan. Jag måste nästan sortera upp lite för att överhuvudtaget få en överblick.

Måndag 1/4 – Återbesök på fertilitetskliniken. Ett levande foster, lagom stort för sin ålder och hjärtat slog fint.

Tisdag, onsdag och torsdag – Vabbar magsjuk son med envisa diarréer. Inga andra symptom förutom diarré.

Fredag – På väg till jobbet, maken ska vabba. När jag ska ta på mig skorna så ”knäpper” det liksom till i underlivet och det kommer blod. Inte direkt forsar men lite some n mensblödning. Koagel och mörkt blod. Fullkomlig panik, ringer till jobbet, ringer taxi, skakar av nervositet och åker in till gyn akuten. Lite surrealistisk känsla av att vara den enda som satt i väntrummet på akuten. Hur som helst så fick jag komma upp på gyn omgående, stick i armen (undersköterskan träffade en nerv *SMÄRTA* vilket aldrig har hänt mig tidigare)

Fick träffa doktorn efter en timme. En trygg gynekolog och glatt konstaterade att det fanns ett levande foster i min mage. Han sa att blödningen kom nedanför, typ vid livmoderhalsen och att han inte såg någon fara för fostret(Just då) Jag skulle vila, ta det lugnt, inte lyfta (Jag är förskollärare på småbarnsavdelning, lyft är en del av jobbet) i två veckor.

Lördag & Söndag Lugnt, blödningen avtar så smått och byts ut till brunaktiga flytningar.

Börjar oroa mig så smått (igen) för att den lilla i magen inte lever. Oro för ett nytt MA till exempel. Bokar en telefontid hos barnmorskan till Måndag klockan 13.

Måndag: ingen ringer på utsatt tid (Förmodligen för att det är fullt upp, men inte desto mindre frustrerande) BM ringer först halv fem. Ska prata med ordinarie BM idag (Tisdag) så ska de återkomma till mig.

Så nu är det Tisdag och jag väntar på att de ska höra av sig från BVC

 

Hur ska det här sluta egentligen?

 

Kram till dig som läser

Blod

Samma cirkus igen. Igår när jag precis var på väg till jobbet så började det rinna blod. Ungefär som en mensblödning men inga kramper. Blev såklart fruktansvärt rädd och framför allt ledsen. Inte ett missfall till liksom.

ringde jobbet och sa som det var och sen hoppade jag in i en väntande taxi och åkte in till akuten.

Tusen tankar som for omkring i huvudet. Blod men ingen smärta, mörkt blod,,,,

Kommer in i ett tomt väntrum på akuten. Inga väntande i kö (surrealistisk känsla) men fick vänta i 20 minuter innan det kom någon till kassan. Skiftbyte och rapportering misstänker jag. Vid det här laget så hade gyn akuten öppnat, så jag bliv ditskickad.

Här togs det blodprover och blodtryck och sen ytterligare väntan (ca 40 min) på läkaren.

Han konstaterade att jag blödde och kollade sedan med vaginalt ul. Fostret levde! Blödningen kom inte från livmodern utan under vid livmoderhalsen ungefär.

Beordrad vila och inga tunga lyft. Vila i minst två veckor nu och sen ett återbesök.

Men ringde min barnmorska när jag kom hem, hon känner till min historia och jag har blött under alla mina graviditeter.

Blödningen har avtagit nu idag och fortfarande inga kramper.

Undrar hur den lille mår därinne……

 

Kram till dig som läser

Kost

Det är lika bra att vara ärlig, jag är överviktig. Och redan nu i början av graviditeten så väger jag för mycket. Med tanke på att jag har minst 30veckor kvar så kan jag ju av naturliga skäl räkna med en viss viktuppgång. Det säger ju sig självt, jag har ju en växande liten människa i magen.

Men jag insåg att jag faktiskt inte kan hålla på att slarva med mat, äta oregelbundet och dra i mig tomma kalorier.

nej nu är det bebisen som gäller. Vad är bäst för bebisen och vad är bäst att äta. Jag måste säga att jag älskar livsmedelsverkets hemsida. Där finns pålitlig information till närings noober som jag.

Så sammanfattningsvis så är socker och onyttigt ett minne blott.

Sen en tanke till. Jag är snart 42 år. Jag måste hålla mig pigg och fräsch för mina barn i minst 40 år till. Det är en morot om inte att ha.

 

Kram till dig som läser.

Hjärtat slår

Igår var vi på återbesök på fertilitetskliniken och ett ultraljud för att bekräfta graviditeten.

Det var lite med hjärtat i halsgropen eftersom de under förra ultraljudet, förra graviditeten upptäckte ett MA. Men inte så den här gången. Doktorn sa glatt att det fanns orsak till att jag mår illa. Han såg ett hjärta slå, ett embryo exakt så stort som det ska vara i åttonde veckan och en gulsäck. Det lilla pyret lever och ser ut att vara som det ska. Klang och jubel!

Så om allt går som det ska (vi har ju erfarenhet av det motsatta) så blir Maximilian storebror igen i november 😀

 

Kram till dig som läser

Vecka 6

Drabbades av magsjuka på väg till jobbet idag. Tursamt inte övre versionen men tillräckligt jobbigt i alla fall.

1177 rådde mig att dricka ordentligt för att inte bli uttorkad, äta yoghurt och lättkryddat.

Magen verkar må fint i alla fall. Brösten ömmar något gräsligt och jag mår ordentligt illa på morgonen. Får ett återfall under eftermiddagen.

Vi har inte gått ut med nyheten om den nya graviditeten ännu med tanke på hur det slutade i julas. Vi håller oss tills vi varit på ultraljudet den första april.

Nu håller vi tummarna

Kram till dig som läser

Vi är på banan igen….hoppas jag

Frysåterföring 28/2

Testdag 10/3

Jag kan inte hålla mig utan börjar så smått testa med ”tidiga” tester. Fick antydan , en skugga på stickan och slank in på Apoteket på vägen hem från jobbet igår och köpte två stycken. En stav och ett digitalt test.

Det blev ett starkt och tydlige plis på staven.

I morse testade jag med det digitala testet ”Gravid 2-3 veckor”

Blir ultraljud på fertilitetskliniken den 1/4 för en bekräftelse av graviditeten och det var hit vi kom strax före jul i fjol. En avstannad graviditet.

 

Vi hoppas så innerligt att vårt lilla frö kommer att fortsätta utvecklas och komma ut till oss i mitten av November istället.

Symptom sp far:

*utebliven mens – CHECK

*Ömma bröst – CHECK

*Känsligt luktsinne – CHECK (spyr nästan av alla parfymer på bussen om morgonen och nyss höll jag på att kräkas när jag handlade på COOP och en person som inte hade duschat på en längre tid, gick framför mig)

Illamående – CHECK (Ständig känsla av att vara åksjuk)

 

Vi håller tummar och tår och hoppas att allt kommer att gå bra den här gången.

 

Kram till dig som läser

 

En sak i taget

Livet har förändrats så enormt sedan vårt första barn Amelie föddes. Både jag och min man fick erfara hur världen upphör att existera och man sugs in i en bottenlös mörk brunn där ens inre demoner omedelbart attackerar en. Lilla Amelie dog ett dygn innan hon föddes och vi fick spendera så förskräckligt kort tid tillsammans med henne innan det var dags för ett slutgiltigt farväl.

Vi blev båda två vuxna över en natt. Alla illusioner om en god övermakt eller poetiskrättvisa slutade att finnas till och vi insåg att ”var man hjälper sig själv”. När lillebror Maximilian föddes ett och ett halvt år senare så läkte vi ihop något och kunde känna glädje igen. Men fortfarande tyngda av verklighetens allvar.

I går var det sex månader sedan Maximilians lillasyster Josefine föddes och lades upp på mitt bröst. Varm och så liten och så orörlig. Hennes lilla hjärta orkade inte hela vägen ut och hon slutade leva minuter innan hon föddes. Vi visste att vår tid med henne skulle bli kort då vi veckorna innan fått veta att hon hade omfattande hjärnskador till följd av en kromosomförändring.

Återigen bottenlös skräck och sorg men den här gången var vi på något vi rustade att hantera det hela. vi var ju tvungna att på något mirakulöst sätt fungera och ge vår son en trygg och kärleksfull tillvaro.

Och vi klarar det, hans väl och ve är det absolut viktigaste. Vi har satt oss själva i andra hand. Inget är viktigt förutom Maximilians tillvaro och att han mår bra.

Livet och tillvaron är så skör och jag vågar inte stanna upp för att se och känna hur skör jag är. Men jag har insett att jag inte kan rädas för berget med problem och utmaningar som står framför mig. Lika bra att ta itu med sakerna som framkallar ångesten.

Lite filosofier så här en fredag. Imorgon är en annan dag och då kanske jag ser på tillvaron på ett annat sätt.

 

Kram till dig som läser

Allt återställt

fysiskt i alla fall.

Återbesöket hos Dr Nordqvist gick bra. VUL visade en normal livmoder och slemhinna. ÄL var på G och det såg ut som att kroppen återställt sig. Vi har grönt ljus att köra på nästa graviditet, så vi tänker försöka fram mot våren. Vill gå ner lite mer i vikt först eftersom jag gick upp så enormt mycket under senaste graviditeten. Sorg och tröstätande har inte hjälp med viktnedgången.

Kram till dig som läser